tisdag 9 december 2014

22:52


Jag borde sova. Men kan inte låta bli att sätta mig i fåtöljen, glo på kyrkan och låta tankarna röra om i mitt huvud. 

Har ni någonsin verkligen suttit ner och funderat på hur ert liv är? Har ni någonsin suttit ensam och gråtit över hur jobbigt allt är? Tyckt synd om er själva? Önskar ni agerat annorlunda? Har ni någonsin mitt bland alla känslor insett att era känslor inte är unika? För de är dem inte. Vi alla känner det. Vi alla är i den här åldern då livet är som att åka den värsta tänkbara berg-och-dalbanan. 

Vi alla är speciella och vi alla går igenom olika saker. Men mina jobbiga eller glada känslor är inte mer unika än någon annans. Mina känslor väger inte mer för att jag sitter och gråter samtidigt som jag glor på kyrkan om kvällarna. Eller för att jag vågar skriva ut mina känslor här. Allas känslor väger lika mycket för vi alla känner lika mycket. 

Jag önskar ibland att vi inte var så hårda på varandra. Att vi inte dömde varandra så hårt. Att vi inte var så oförstående när det gäller andras känslor. För sanningen är att vi alla är lika dumma i huvudet ändå. Ingen av oss är perfekt, vi alla begår misstag på misttag och vi alla är lika ledsna och ber om ursäkt efteråt. Vi sitter i samma båt mina kära tonåringar. Så jag önskade ibland att vi kunde stötta varandra mer, hjälpas åt mer och förstå mer. För tillsammans är vi starka och det finns ingen som förstår oss mer än vad vi förstår varandra. 

Bara lite tankar. Godnatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar