måndag 24 november 2014

"Det händer aldrig mig"


Hej på er. Jag har precis slutat skolan och ligger nu i sängen och ska jobba på min uppsats. Men mina tankar är inte med mig, de är kvar i allt som hände i helgen. Jag försöker att inte tänka på det, att glömma bort allt de dåliga och fokusera på allt som är positivt. Jag försöker bearbeta allt och tänka att allt hade kunna varit värre, allt hade kunnat gå åt helvete men vi kom hem helskinnade både fredag och lördag.

Samtidigt är jag arg, rädd, ledsen och fortfarande chockad. Jag försöker alltid se det positiva i människor, jag försöker intala mig själv att människor inte vill varandra illa egentligen. Jag är naiv ibland och tror att jag kan gå hem själv på natten utan att något kommer hända. Inte längre. Jag kommer aldrig tänka så igen. Inte efter det här. Inte ens med någon kommer jag vilja gå över den där bron. 

I fredags gick jag inte själv. Jag gick med Buster och kände mig trygg. Vi har gått den där vägen hem från stan hundratals gånger. Det har aldrig hänt något. Tills då. Tills de tre killarna kom och bad oss om våra pengar. Ingenting har någonsin skrämt mig tills de kom och omringade oss. Ingenting har fått mig att känna mig så maktlös som när de drog fram en varsin kniv. Men vi hade tur, vi blev inte av med något och kom hem hela.

I lördags var jag inte själv. Jag var på donken efter en rolig kväll på Bankhuset. Jag var bland massa människor och kände mig trygg. Några killar visslade och skrek efter mig när jag gick upp, men det är sådant som jag inte bryr mig om. Tills ena killen drog upp min kjol. Han hade ingen rätt att ta sig den friheten. Jag blev förbannad men gick därifrån. 

Beata kom och var upprörd, hon berättade en kille hade hållit fast henne och försökt kyssa henne. Hon pekade på samma kille som tidigare dragit upp min kjol. Vi konfronterade honom. Då medan jag står där passar han på att dra upp min kjol igen, han tar sig även friheten att ta på mig på ett sätt som jag aldrig skulle tycka var okej. 

Jag blev ännu mer förbannad den gången och skrek rätt ut. Jag stod upp för mig själv och Beata och bad om en ursäkt, men fick ett hånskratt. Han kollar på oss och ler. Jag har aldrig känt mig så nedvärderad. Det kokade i mig. Jag ville ha en ursäkt, han var skyldig oss det. Istället fick jag en smäll i ansiktet. Sen hann det hända tusentals saker innan polisen satte mig i bilen och skjutsade hem mig.

Idag två dagar senare mår jag bra. Jag försöker bearbeta allt. Lägga det bakom mig. Men jag känner en avsmak. Ser inte fram emot helgen. Vill inte träffa människor. Människor som kan göra mig illa. Men jag är också så tacksam. Tacksam till alla som hjälpte till, som stod upp för mig och som pratade med polisen. Tacksam till polisen för deras jobb och för att de var på plats. 

Skriver inte bara det här för att det är terapi för mig. Skriver det för er skull. För att man inte ska undanhålla att sådana här  saker kan hända. För att man inte ska vara naiv och tro att "inget händer mig". Det trodde inte jag heller- och det fick jag igen för den här helgen.
Var rädda om er. PUSS

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar